Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1465-1530 Quentin Massys, also spelled Matsys or Metsys, was born in Louvain, the son of a blacksmith. He is traditionally thought to have been trained in that craft by his father. Art in Louvain while Massys was growing up was dominated by Dirk Bouts. Massys became a member of the painters' guild in Antwerp in 1491 and died there in 1530. He represented a current of painting that flourished in Antwerp at this time of its sudden new prosperity. Erwin Panofsky (1953) described this trend, "archaism of around 1500," as "a prelude to, in fact a fact of, the Renaissance in Netherlandish painting," which prevailed in the southern Netherlands. The monumental Enthroned Madonna (Brussels), an early work by Massys, has features recalling both Robert Campin and Jan van Eyck. The central panel of Massys' imposing St. Anne Altarpiece, or the Holy Kinship (Brussels), which was commissioned for the church of St-Pierre in Louvain in 1507 and signed and dated 1509, has a prototype in the Holy Kinship of Geertgen tot Sint Jans. Even the physical types and costumes in Massys' version refer to Geertgen's. But Massys placed his rhythmically balanced figure groups in a domed, arcaded loggia that in architectural style appears to be reaching for a Renaissance vocabulary it cannot quite attain; certainly the architecture evokes a later period than that represented by the Gothic throne of the Enthroned Madonna. The calm and restraint of the St. Anne Altarpiece are replaced by heightened emotional expression in the next important painting by Massys that can be firmly dated, the Deposition triptych (Antwerp). This was commissioned in 1508 by the guild of joiners in Antwerp for their chapel in the Cathedral; Massys completed the composition in 1511. It was inspired by Rogier van der Weyden's great Deposition, which was in the church of St-Pierre in Louvain in Massys' time, and also quotes from Rogier's Entombment. Massys painted genre subjects, possibly with emblematic meaning, such as A Money Changer and His Wife, which belonged to a Netherlandish tradition that maintained its popularity right through the 17th century. In portraiture he made significant contributions. His pair of portraits of Erasmus and Petrus Aegidius, painted in 1517 for Sir Thomas More, set the pattern for representations of the scholar in his study.   Related Paintings of MASSYS, Quentin :. | Christ on the Cross with Donors | St Mary Magdalene | St John Altarpiece (right wing) dh | St John Altarpiece (detail) g | St John Altarpiece (left wing) sg |
Related Artists:
E.Phillips Fox
Australian Naturalist Painter, 1865-1915 Australian painter and teacher. From 1878 to 1886 he trained at the National Gallery of Victoria Art Schools, Melbourne, and in 1887 left to study in Europe. In Paris he attended the Academie Julian and was taught by Jean-Leon Gereme at the Ecole des Beaux-Arts and by the American artist T. Alexander Harrison (1853-1930). He was involved with the plein-air artists at Etaples, Pas-de-Calais, and in Brittany and also visited Giverny, where from 1883 Monet was living. By 1890 he had moved to England, to the artists' colony at St Ives, Cornwall. In 1892 he returned to Melbourne where he chiefly painted portraits and landscapes. He was a member of the Victorian Artists' Society, exhibiting with them between 1892 and 1900. In 1893 he established the lively Melbourne Art School with Tudor St George Tucker (1862-1906). There an academic training coupled with a modified Impressionist technique was taught, as can be seen in Fox's painting the Art Students . In 1901 he left for London, having been commissioned by the Trustees of the National Gallery of Victoria to paint the Landing of Captain Cook at Botany Bay. After his marriage in 1905 to the artist Ethel Carrick, he and his wife settled in Paris and remained there until 1913.
William Buelow Gould
Botanical artist and Natural history artist Australian, 1801-1853
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.